Jag kan ibland tänka på att han verkligen har fått tillräckligt många chanser genom åren. Att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle låta någon annan behandla mig som han gjort. Och visst, det sista är sant. Det skulle jag inte. Men sen kan jag tänka igen och undra vad han egentligen har fått för chanser med mig? Ingen är svaret på den frågan. Han har aldrig fått någon chans med mig. 

 

Jag sa till Emilie en kväll när jag låg hemma i hennes soffa att jag uppenbarligen måste sakna något i mitt liv eftersom jag efter alla dessa år blandar in honom igen. Ja, bara det där är fucked up. Det var jag som gjorde det. Hon svarade "Du kanske gör det för att kunna stänga hans kapitel helt" och jag visste helt plötsligt inte om jag skulle skratta eller gråta. Stänga hans kapitel? Ja, om det ändå vore så enkelt men han har ju vid det här laget en hel jävla bok.

Som vanligt blir jag inte ett dugg klokare hur många sådana här inlägg som jag än skriver. Vissa saker är kanske bäst att lämna bakom sig men det är ju så jävla lägligt att komma på det nu..