Han som jag träffade för första gången för åtta år sedan. Han som efter det värsta jag varit med om ändå fick mitt hjärta att börja brinna för honom. Helt okontrollerat. Och fastän han försvinner lika fort som han kommer så lämnar han sådana avtryck innan han går. Brännmärken av kärlek. Vänner frågar mig ibland vad det är som gör honom så speciell? Jag önskar att jag hade ord att förklara det med. Men orden räcker inte till när jag ska beskriva honom. Det är ju han. Det är hans röst när han säger att han saknat mig, det är hans ögon som genomskådar mig som om jag stod helt naken framför honom. Det är sättet han ler på precis innan han kysser mig. Knäsvag. Världen runtomkring existerar inte när vi är tillsammans. Han är min värld.