”Ska vi gå hem till mig?” Jag hör mig själv svara "ja" på din fråga men ångrar mig lika fort som orden lämnat min mun. Jag har lovat min vän att inte vara själv med dig men som vanligt så bryter jag alla löften när du kommer nära. Jag kan inte möta din blick för jag är rädd för vad dina ögon ska göra med mig. Så jag pratar med ord som inte har någon mening och du svarar med meningar som är tomma på ord. Du tycker att jag är kall och jag vet inte hur jag ska förklara för dig att jag måste vara det. Att jag måste skydda mig själv från dig. För du kan alldeles för lätt riva min mur och jag vet för väl vad som händer efter det. Jag måste andas, slappnar av och plötsligt smäller det till. Pang. Försent. En kula rakt i mitt hjärta och jag blöder. Men du, den enda som verkligen läser mig som en öppen bok, ser inte det. Det som alla andra vi möter kan se, kan du inte förstå. Jag är döende innan vi ens nått din dörr och du låter mig blöda ihjäl..